Folkbildarforum

Folkbildarforum 2016

​Eftertankar, Folkbildarforum 2016 Makt och Mening

måndag 05 december 2016

​Eftertankar, Folkbildarforum 2016  Makt och Mening

Freds- och utvecklingsforskaren Hans Abrahamsson avslutade Folkbildarforum 2016 med att försöka förklara folkbildningens roll i övergången mellan det nationella och globala. Här bygger han vidare på sitt resonemang om vikten av ett lokalt medborgarskap som kopplas till globala institutioner. ”Vi måste återta förmågan att föreställa oss att en annan värld är möjlig och utmana den rådande diskursen”, skriver han om dagens dystopiska tonläge.

Tack för senast. Ett sådant spänstigt forum – ett forum i tiden som vår moderator Karin – sedvanligt på tå– påpekade i sin välkomsthälsning.

Bernt Gustavsson hjälpte oss under forumets första dag med att förstå kopplingen mellan bildning – mening och makt. Bildning, hävdade Bernt, handlar om att finna sin egen välgrundade mening och förmåga att kritiskt granska rådande diskurser. Carin Holmberg spann vidare på samma tanke och visade på bryggan över till nästa års Folkbildarforum och frågan om mod och motstånd.  Bildning behövs för att synliggöra makten. Det är först när vi förstår makten och dess uttryckssätt som vi kan göra motstånd mot de förhärskande diskurserna. Det handlar som Bengt Kristensson Uggla så stjärnklart uttryckte det om slaget om verkligheten. Däremellan hade Tuomo Haapala konkretiserat frågan om mod och makt genom att visa på fantasins och överraskningens betydelse och musikgruppen Golbang med sin kvällskonsert åskådliggjort vikten av interkulturell samverkan och visat på behovet att ompröva medborgarskapets grunder

Själv försökte jag visa på folkbildningens roll i den övergångsfas mellan det nationella och det globala vi befinner oss i. Människor söker alltmer efter mening med det som sker och i brist på framtidstro och visioner blir alltfler fångade i det som Zygmunt Bauman så träffande kallar för ”retrotopia”. Får vi ingen hjälp med att blicka framåt försöker vi att vrida klockan tillbaka och blicka bakåt. Vi försöker att relatera det obekanta till det redan bekanta. Här blir onekligen folkbildningen allt viktigare för att hjälpa till att utmana dominerande dystopiska diskurser och skapa mening utifrån visioner och framtidstro.

På vägen hem på tåget kom jag att tänka på en av mina många läromästare – Dani Rodrik – professor i Internationell Politisk Ekonomi – på Harvard University. Han har länge varnat oss för att den nyliberala tron på den självreglerande marknaden kommer att ställa oss inför ett trilemma (The Globalization Paradox, 2011). I den bästa av världar menar han att vi skulle behöva utveckla och förstärka såväl globalisering, nationell suveränitet som demokrati. Trilemmat består i att Rodrik inte anser detta möjligt. Han menar att vi kan välja två men på bekostnad av den tredje. Vi kan välja globalisering och (någon form av övernationell) demokrati, vi kan välja globalisering och nationell suveränitet (men där statens roll enbart blir till ett kraftöverföringsband för globala influenser). I det första fallet väljer vi bort nationalstaten och i det andra fallet demokratin. Rodrik tror själv inte på att något av dessa alternativ kan uppbåda tillräckligt politiskt stöd. Modern samhällsutveckling har kännetecknats av en spänning mellan en kosmopolitisk och en mer lokalt och territoriellt förankrad identitet där den senare väger tyngst. Rodrik menar därför att ett val av nationell suveränitet och demokrati ligger närmast till hands och att vi måste överge den oreglerade hyperglobaliseringen. Han pläderar för samma typ av politisk vaddering av marknadens vassa kanter som John Maynard Keynes (embedded liberalism). Samtidigt som Keynes på sin tid argumenterade för den internationella handelns betydelse varnade han för effekterna av att valutahandeln släpptes fri och blev oreglerad.  Fenomenen Brexit och Trump visade på Trilemmats existens och tyder på att såväl Keynes som Rodrik fick rätt. De sociala konsekvenserna av den oreglerade marknaden medförde att valen avgjordes av de som höll fast vid den nationella suveräniteten. Bristen på framtidstro och visioner gjorde att de körde i diket. Sommarens diskussion i Almedalen kring svenska värderingar visar att även vi riskerar att gå samma öde till mötes.

Själv är jag av den bestämda uppfattningen att min läromästare Dani Rodrik arbetar utifrån alltför begränsade perspektiv och därmed, valresultaten till trots, drog fel slutsatser från sitt Trilemma. Vare sig Rodrik eller anhängarna till Brexit eller Trump var tillräckligt öppna för en alternativ diskurs som skulle kunnat hjälpa dem att formulera problemen på ett annat sätt, undvika trilemmat och finna andra politiska lösningar. Det trilemma som målas upp utgår från en nationalstatsepok som försvunnit ur tiden. Men klockan kan inte vridas tillbaka. De globala förädlingskedjornas länkar saknar nationell tillhörighet. Nationalstatens tid med sina traditionella funktioner är förbi. Vi måste formulera om problemet och söka nya lösningar.

I mitt eget bidrag till folkbildningskonferensen (se #FOFO NR 2 HÖST 2016) pekade jag på hur produktionssystemens utveckling medfört att städer, urbana regioner och deras gränsöverskridande nätverkssamarbete kommit att spela en allt viktigare roll liksom på vikten av medskapande och att betrakta medborgarna som subjekt för att sådan utveckling skall bli socialt hållbar. En socialt hållbar stadsutveckling kräver också att begreppet medborgare omdefinieras för att svara mot vår tid. Som jag nämnde under mitt inspel under konferensen har arbetsgivare- och intresseorganisationen för Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) liksom Stockholms Stad och Göteborgs Stad anvisat vägen för detta genom att definiera begreppet medborgare som de som bor, arbetar, vistas eller har andra långvariga relationer med platsen oavsett deras juridiska status. På detta sätt säkerställs medborgerliga rättigheter för alla. Montreal i Kanada är en av de städer som utvecklat ett lokalt socialt kontrakt och medborgerliga rättigheter och skyldigheter för de som där vistas oavsett juridisk status. New York rör sig i samma riktning genom utfärdandet av lokala identitetshandlingar som också ger papperslösa vissa rättigheter. Motsvarande diskussioner om det urbana medborgarskapet förs inom ramarna för FN-systemet och pågående samarbete mellan UN Habitat och Unesco. Vårt glokala tillstånd, där de flesta av problemen har global räckvidd – även om de skapas och kommer till uttryck lokalt, kräver globala lösningar. Det är därför viktigt att koppla upp lokal demokrati och medborgarskap med globala institutioner, medborgargrupper och sociala rörelser. För sådana lokala – globala kopplingar spelar naturligtvis det gränsöverskridande nätverkssamarbetet som många av det civila samhällets organisation och rörelser liksom städer och kommuner inlett en helt avgörande roll. Det är sannolikt också genom sådant gränsöverskridande nätverkssamarbete med sina lokala och globala kopplingar som en mer kosmopolitisk identitet gradvis kan tillåtas växa fram.

Under min hemresa blev det än tydligare för mig vilken viktig roll som folkbildningen spelar när det gäller bildning och med att skapa mening som gör det möjligt att mobilisera mod och motstånd. Vi måste återta förmågan att föreställa oss att en annan värld är möjlig och att utmana den rådande diskursen och ersätta den med en diskurs som bygger på ett lokalt medborgarskap där mänskliga rättigheter säkerställs åt alla. Med stor förtröstan ser jag fram mot Folkbildarforum 2017 inte bara för dess tema mod och motstånd utan också för dess undertema “mänskliga rättigheter för alla eller medborgerliga rättigheter för vissa?” Själv hoppas jag att Folkbildarforum 2017 visar sig kunna producera tillräckligt med mening och mobilisera tillräckligt med mod för att kunna omformulera frågan till ett utrop – ”mänskliga och medborgerliga rättigheter för alla!”. Genom att räta ut frågetecknet till ett utropstecken inleder vi motståndet mot den rådande diskursen och visar på att en annan värld är möjlig.

KOMMENTARER


  • Tomas Rydsmo

    Tack Hans för att du delar med dig av dina tankar på tåget hem! Du hann bara med första delen när du var hos oss i Färgelanda i höstas, hoppas få tillfälle till fortsättningen. Men just nu tänker jag på hur allt det vi gör inom folkbildningen skulle kunna växlas upp så att vi får större genomslagskraft tillsammans? Någon med fler förslag? Hälsningar Tomas Rydsmo

    Reply
  • Lämna ett svar

    E-postadressen publiceras inte.

    *

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


    Äldre inlägg ()
    Nyare inlägg ()