Folkbildarforum

Arkiv för månad: december 2017

Folkbildarforum 2017

En unik föreställning

onsdag 20 december 2017

En unik föreställning

Efter månader av ”idémuller”, planering, problemlösning, diskussion och repetition framfördes föreställningen ”Vi släcker mörkret” i Konsert & Kongress den 28 november. Med omkring 150 personer på och bakom scenen och närmare tusen i publiken, vävdes musik, dans, sång, poesi, teknik, samhällshistoria och humor samman i ett unikt scenkonstverk, signerat Tuomo Haapala. 

Musikelever från Kulturskolan, dansare från Vidans i Ödeshög och Slaka Balladforum, smeder, modellflygare, en yrkesmålare, en textilkonstnär, Akademiska Kören, elever från flera folkhögskolor och studieförbund och från Folkungaskolans gymnasium, kören Motvalls, performanceartisten YoXx och en humanoid från Linköpings Universitet.

Omkring 150 personer bidrog till att göra föreställningen ”Vi släcker mörkret” till en färgstark upplevelse som väckte både känslor och tankar. För de flesta inblandade blev upplevelsen också mycket mer än bara den där timmen på scenen i Konsert & Kongress den 28 november.

Vi bad några av de många aktörerna att reflektera över föreställningen och sin medverkan.

Bilderna är tagna av Henrik Witt.

 

 

”Vi vill tacka Tuomo, alla dansare och alla andra som var med i den här fantastiska föreställningen. Det var väldigt trevligt att få vara med er alla. Det var fantastiskt och starkt att låta folk få uppleva olika sorters musik, kulturer och uttryck samtidigt.

Vi är väldigt stolta över att ha varit en del av ’Vi släcker mörkret’ och vi hoppas göra mer saker tillsammans snart.”

Vidans, Ödeshög genom Eslam Al Hamdan

 

”Jag är jätteglad att än en gång ha fått vara med i Tuomos magiska värld. Ända sedan jag flyttade till Linköping för 12 år sen har jag önskat att han skulle komma hit. Så tack för att ni har ordnat så fint och generöst med allt!

Det jag gillar med att jobba med Tuomo är hans sätt att förmedla förtroende till alla medverkande. Det gör att alla gör sitt allra bästa och kanske till och med bättre. Jag känner mig trygg i att jag veta att Tuomo har koll på helheten och att jag kan ägna mig åt att slipa på min scen så den ska bli så bra som möjligt.

Jag gillade också att programmet bekräftade och omfamnade platsen och människorna som finns här – ’här är vår stad’ – det var rörande på ett sällsynt och sällsamt sätt.”

/Marie Länne, Slaka Balladforum

 

 

”Hur gick det till, hur kom det sig att vi fick vara med om detta?”

”Vilken aha-upplevelse att se alla andra programpunkter och förstå vilken fantastisk föreställning vi var en del av”.

”Så fantastiskt att få möta Eslams dansgrupp och fläta ihop våra danser, vara välkomna i varandras dans! Vill gärna samarbeta med dem igen.”

”Det var så skönt att stämningen var lugn, positiv och lekfull ända in i premiären, och att ingen var arg. Det hela kändes mycket välorganiserat.”

/Slaka Balladforum

Solisten Maria Hedman med en ensemble ur Akademiska Kören. Dockan i jätteformat är skapad av konstnären Tjåsa Gusfors. 

 

 

”Att vara med på föreställningen var annorlunda mot min vanliga vardag, även om städet, elden och hammaren var bekanta. Det är inte varje dag man dras runt på en stor vagn medan man jobbar. Och eftersom vi inte visste så mycket om föreställningens innehåll så blev det  ju en givande kväll då vi fick se alla andra aktörers bidrag.”

Micke Maasing, smed. På bilden också smeden Pablo von Eckardstein samt Amanda och Amelie Christiansen.

 

Kören Motvalls med Iida Halttunen i gungan.

 

 

”Första gången på scenen. Och då med tusen i publiken!”  (Kevin)

”Jag har aldrig varit på teater förut.” (Kevin)

”Att ALLA åt tillsammans innan.” (Ludde)

”Att det var blandade åldrar, från barn…”(Kevin och Sofie)

”Att ALLA stod tillsammans och sjöng på slutet, var mäktigt.” (Maja)

”Att bara genom att göra sin lilla grej få ut så mycket tillsammans med andra.” (Anton)

/Elever från STUDS, Valla Folkhögskola

Målaren Niclas Alshorn släppte loss med skapande väggklotter inspirerat av Tage Danielsson.

Anna Borg och Birgitta Söderlund deklamerade  Tage Danielssons dikt ”En droppe droppad i livets älv” på isländska och svenska.

 

Ytterligare en av Tjåsa Gusfors jättedockor.

 

Dan Larsson, soloklarinett tillsammans med vilda klarinettister från Kulturskolan.

 

”Att stå på Crusellhallens stora scen och titta ut mot publikhavet, som är den största mängd människor jag spelat för samtidigt, var en sån otroligt skön känsla.

Ingen i publiken hade den minsta aning om vad jag skulle göra, och tystnaden var påtaglig, precis som om en kunde höra en knappnål falla.

Jag var otroligt nervös innan jag gick upp, för att något skulle gå fel med Elis, eller att folk skulle vara på fel plats, men när jag satte saxen i håret första gången rann allt bara av mig.

Det gick så lätt.

Att få förtroendet att ha en helt egen grej på scenen, och att få jobba med Fredrik och Elis i samtalet var något av det coolaste jag gjort.

Att se mängden människor som hade noll koll på vad de andra skulle göra och ändå gjorde tidernas föreställning, det är något av det coolaste som någonsin hänt.”

/Performanceartisten YoXx, som lät dreadlocksen falla i ett samtal med humanoiden Elis, om kvinnans hår som symbol och provokation.

 

”I mitt arbete drivs jag förutom min vilja till konstnärligt förverkligande av glädjen i att se hur deltagarna växer, tar ansvar och öppnar sin kreativa lekfulla ådra – individuellt och i oväntade samarbeten.

I ett vardagsliv alltmer styrd av ekonomiska beräkningar får inte vår lust till lek och skapande tillräckligt plats. Vi formas till enkelspåriga varelser som inte får tillfälle till brukar hela vår  kapacitet.

Insikten om ekonomismens skadliga verkningar för oss människor börjar inses av även  allt fler ekonomer. En av årets Nobelpristagare i fysik, Rainer Weiss, poänterarde gång på gång att nyckeln till ett bra mänskligt liv även i arbetslivet är att ha roligt!

I förordet till min bok ’Staden som scen-fantasi och samarbete’ citerar jag den tidigare finansministern Ernst Wigfors som för ett halvt sekel sedan framförde samma tanke:

’Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga, ja, vad ni vill. Frihet.'”

/Tuomo Haapala, regissör

 

Folkbildarforum 2017

Potatisrevolutionen och dagens folkrörelser

tisdag 19 december 2017

Potatisrevolutionen och dagens folkrörelser

Det finns kopplingar mellan de protester och demonstrationer som banade väg för allmän rösträtt för hundra år sedan och dagens folkrörelser. Det menar Håkan Blomqvist, författare till boken ”Potatisrevolutionen och kvinnoupploppet på Södermalm 1917”, som gästade Folkbildarforum i november.

Lördagen den 5 maj 1917. Sedan en vecka hade det inte gått att få tag i potatis på Södermlam i Stockholm. Kvinnor drog från butik till butik på jakt efter mat till sina hungrande familjer. På eftermiddagen spreds ryktet att en handlare på Södermannagatan hade potatis och hundratals styrde stegen dit, bara för att få höra att handlaren inte vill sälja till dem, utan bara till sina stamkunder. Det blev början till ett upplopp som samlade ett par tusen protesterande. När polisen ingrep möttes de av stenkastning och 19 personer greps, men fler demonstrationer och protester följde under våren och banade väg för kommande reformer som allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag.

Håkan Blomqvist, historiker vid Södertörns folkhögskola, har skrivit boken ”Potatisrevolutionen och kvinnoupploppet på Södermalm 1917”. Under Folkbildarforum höll han ett seminarium där han berättade om kravallerna för hundra år sedan och om demokratisk mobilisering idag.

Ser du några kopplingar mellan 1917 års uppror och dagens folkrörelser?

– Jag kan se många kopplingar vad gäller engagemang och protest. Då var det mat och rösträtt, idag är det försvar för ett BB eller rätt till assistans, jobb och hyfsad inkomst – men också en strävan att utvidga medborgerliga rättigheter som i kampen för ensamkommandes uppehållstillstånd och flyktingars asyl. Just där de anhållna kvinnorna från potatisupploppet på Södermannagatan 1917 fraktades i polispiketerna ligger idag föreningen ”Demokratipiloterna” i kafé Dynamo som i huvudsak drivs ideellt av frivilliga krafter. Målsättningen med verksamheten är att ”uppmuntra människor att gå från passiva till aktiva samhällsaktörer” och ”i en anda demokrati och mångfald” stärka människors ”självkänsla och känsla av sammanhang”. Det vill säga just vad så många människor den gången försökte uttrycka.

Hur kan Folkbildarforum spela en roll för att få människor att engagera sig tror du?

– Folkbildarforum kan spela en viktig roll i att sprida erfarenheter och kunskap samt inspirera och stödja människors kollektiva självaktivitet underifrån, det är ju där kraften att förändra samhället i riktning mot ökad demokrati och jämlikhet ligger. ”I höjden räddar’n vi ej hälsa”, som det heter i den gamla sången. Det är vi själva, tillsammans, som ska göra’t. Varför inte inspirerade av exemplen från bland annat 1917, där den folkliga aktiviteten försatte övermaktens berg.

 

Diverse

Hur lyckas vi med integration?

torsdag 14 december 2017

Hur lyckas vi med integration?

Vad är integration och vad är egentligen segregation? Och vad menar vi när vi pratar om respekt? Publiken fick mycket att fundera på när före detta polisen, numera föreläsaren, Mustafa Panshiri besökte Tisdagsträffarna på Valla folkhögskola.


Mustafa Panshiri kom till Sverige från Afghanistan ihop med sina föräldrar som 11-åring. Som vuxen blev han polis och efter att ha följt med sin kollega Håkan Stenbäck till ett boende för ensamkommande ungdomar en dag, insåg han att där fanns ett stort behov av förebilder med hans bakgrund.

Idag har Mustafa slutat hos polisen och jobbar istället som föreläsare. Han har varit i över 100 av Sveriges kommuner och målet är att besöka alla 290 för att möta ensamkommande ungdomar.

Han föreläser också för dem som möter ungdomarna i sina jobb, t ex gode män, personal på boenden, lärare och socialsekreterare, om kulturella skillnader som kan skapa missförstånd och förvirring och om hur vägen till lyckad integration skulle kunna se ut.

I tisdags kväll föreläste Mustafa Panshiri på Valla folkhögskola i Linköping. Föreläsningen var den sista för hösten i serien Tisdagsträffar, som arrangerats av Bildningsförbundet och Länsstyrelsen Östergötland i syfte att skapa dialog och erfarenhetsutbyte i frågor som rör integration.

I sina möten med ensamkommande ungdomar försöker han förklara hur det svenska samhället fungerar, och han gör det utifrån sina egna erfarenheter av att komma ifrån ett talibanstyrt Afghanistan till en demokrati – ett begrepp han som 11-åring över huvud taget inte kände till.

– När jag ska prata om svenska värderingar så brukar jag börja att prata om den minsta gemensamma nämnaren vi kan vara överens om – den svenska grundlagen. Jag pratar om yttrandefrihet och jämställdhet. Och när jag frågar så tycker alla att yttrandefrihet är något bra, men när jag då tar upp Lars Vilks, som målade en viss profet, då blir de arga och förstår inte hur det kan vara tillåtet. Jag berättar att yttrandefriheten har gränser men att man måste skilja på religionskritik och hets mot folkgrupp.

 

Vad vi lägger in i olika begrepp skiljer sig åt, menar han. Ett ord som “respekt” kan betyda olika saker beroende på var man kommer ifrån. Som barn var han själv rädd för sin pappa och det var hans pappa stolt över. Det betydde att han respekterade sin far. Många som kommer hit har liknande erfarenheter och kan bli förvirrade när de upptäcker att det inte får några följder att vara respektlös mot t ex läraren.

– Det är tragiskt, men många är vana vid att konsekvenserna av att inte visa respekt är våld. Så de tycker att vi är mesiga här.

Att förstå kulturella skillnader kan göra det lättare att kommunicera hur man blir en del av det svenska samhället. Och det är viktigt att vi ställer samma krav på alla människor.

– Annars uppstår en slags “de låga förväntningarnas rasism”.

Att förutsätta att muslimer inte tål religionskritik är ett exempel på hur vi kan ha lägre förväntningar på människor utifrån grupptillhörighet, menade han.

I sin föreläsning utmanade han också oss i publiken att fundera på om vi vill ha ett mångkulturellt samhälle och vad det i så fall är som vi tycker är bra med det.

– Och ni får inte säga “maten” eller “dansen”!

I sina möten med politiker får han ofta höra om mångkultur i positiva ordalag, men när han frågar politikerna vad de menar med mångkultur, kan de flesta inte svara.

Vi måste våga ta tag i de obekväma frågorna, menade Mustafa. Vad är integration och inkludering och vad är segregation? Vi fick vi en hel del att fundera vidare på. 

Tisdagsträffarna fortsätter i vår.

Foto: Christel Valsinger

 

 

 

 

Folkbildarforum 2017

Tack för i år!

onsdag 06 december 2017

Tack för i år!

Två dagar smockfulla av föreläsningar, seminarier, samtal, insikter, möten, fika, funderingar, sång, musik och mat. Tack alla som kom och formade Folkbildarforum 2017! 

Fler än någonsin tidigare kom till Folkbildarforum i år, men så hade vi också ett väldigt starkt och spännande program. Johan Ehrenberg, Stina Wollter, Per Sälle, Lena Halldenius och Hans Abrahamsson höll föreläsningar. Under tio olika seminarier fördjupade vi oss i ämnen som robotisering, fake news och populism, grundlagen, villkoren för demokratisk mobilisering, ekopedagogik och kulturens roll i samhällsutvecklingen. Och utöver allt detta, den unika föreställning ”Vi släcker mörkret”, i regi av Tuomo Haapala och framtagen i samarbete med folkbildningen i Östergötland.

Presentationer från några föreläsningar och sessioner hittar ni här.

Folkbildarforum tar inte slut i och med konferensen. Vi fortsätter att reflektera över årets seminarier och föreläsningar här i bloggen de närmsta veckorna. Snart avslöjar vi också nästa års tema och börjar planera för 2018.

Tills dess bjuder vi på en samling bilder från konferensdagarna, tagna av Henrik Witt.