Folkbildarforum

Kategori: Bloggstafett

Bloggstafett

Jag lärde känna många modiga antirasister

fredag 11 oktober 2013

Jag lärde känna många modiga antirasister

Jag jobbar för studieförbunden, vars verksamhet är så bred att var och varannan människa deltar. När vi beslöt att göra en skrift och samla exempel på vad som gjordes för allas lika värde och mot främlingsfientlighet var jag genuint nyfiken. Jag hade förstås hört talas om en del men känner verkligen inte till allt som pågår.

Aktiviteterna vi mötte hos studieförbunden hade olika anslag, men med höga ambitioner om att sprida gemenskap och mer eller mindre tydligt säga nej till rasism.

Vår skrift blev en samling av tio aktiviteter som sker här och nu. Intervjuer med personer som dels berättar om verksamheten, dels om sina personliga tankar och ställningstaganden. Amina i Halmstad, Anna i Luleå, Susanna i Kristianstad, Oscar i Vindeln. ”De är ju hjältar” sa en vän som läste exemplen. Och det var ju sant, via texterna fick jag och andra lära känna många modiga antirasister, människor som bemöter aggressiva åsikter och utspel med motargument och dialog.

Problemen formulerades mycket olika: schabloner av personer som tillhör en religion eller etnicitet i media och film, ett uselt mottagande av flyktingar, trakasserier mot nyanlända på en ort, protester inför ett moskébygge, rädsla för att partier som tar ställning mot invandrare och muslimer ska bidra till en ökad rasism i samhället.

Som du ser: problem på olika nivåer.

Metoderna för förändring varierar de med, men kan alla samlas in under folkbildningens flagg: samtal, öppna möten, undersökningar, studier, stöd till nätverk och föreningar.

Just nu pågår en debatt på DN:s kultursidor om vilken typ av skrivande som bäst belyser rasismen och dess motkrafter. Ska en fokusera på brister i den svenska rättstaten eller schabloner i film? På praktisk politik eller den normerade rasism som genomsyrar verkligheten? Ja, vad bidrar till en bättre värld? Finns det bara en väg? Skickliga skribenter som Zaremba, Matthis och Greider nöter och stöter sina tankar.

Under tiden jobbar människor på för en förbättring där de bor. Skapar folkbildning mot rasism. Insatser som går in på såväl som strukturer som bildspråk i film. Vad blir resultatet? Lyckas de? Det får vi väl se. Jag tänker att en uppföljning av skriften om sådär tre-fyra år kan vara på sin plats. Vi är många som hoppas att samhällsklimatet har ändrats till dess. Att alla oavsett ursprung och religionstillhörighet känner sig trygga där de bor. Att det även finns ett slut för REVA, romregistrering och hatbrott.

Även om jag tror på insatserna i ”Folkbildning mot rasism” så håller jag inte med om alla de intervjuades analyser. För vi omges ju av olika åsiktsmoln, färgade av politisk övertygelse och vardagliga överväganden. Men vi kan ha en gemenskap i detta enkla och samtidigt komplexa: tron på allas lika värde och rätt. Och så länge det finns rasism behövs det antirasister.

Läs och lär mer, ta ställning:

www.studieforbunden.se/folkbildning-mot-rasism

 Detta är ett gästinlägg av en stafettbloggare. De skriver ett inlägg och väljer själva vem de skickar vidare uppdraget till. Denna gången är det Anna Morin, kommunikationsansvarig på Folkbildningsförbundet.

Taggar:

Bloggstafett

Förälskad – men inte hela jag

måndag 30 september 2013

Förälskad – men inte hela jag

Tretton år och hemligt förälskad i Staffan, min engelskalärare. Med blå ögon och mörkt hår. Med tajta utsvängda jeans (det här var sjuttiotal). Det pirrade i hela kroppen under hela lektionen, alla lektioner.

Fast det där är inte riktigt sant. Inte i hela kroppen. Det pirrade från hjärtat och nedåt. Där ovanför, uppe i hjärnan, var det bara svart. Det skulle ta sju år – ett helt ungdomsliv av stormiga, härliga, hotfulla känslor – innan hjärnan drog sina slutsatser.

Det här var långt före Prideparadernas tid. Långt från storstaden. Kanske är det enklare nu för tiden, ”att komma ut”. Fast jag är inte säker. Rädslan att vika av, gå sin egen väg, inte vara som andra. Den rädslan finns väl kvar?

När jag nu tittar mig i spegeln ser jag en medelålders man, hyfsat sams med sig själv. Men någonstans skaver det fortfarande. Obekväma frågor landar i tankarna. Som ett eko från förr. För vad handlade egentligen de där åren mellan tretton och tjugo om?

Om du inte vågade stå för vem du var, fortsatte att ljuga och förneka dig själv – på vems sida hade du då stått när en hel generation unga tyskar gick med i Hitlerjugend? På vems sida hade du stått på Lundsberg?

Haft mod att gå mot strömmen? Lagt dig tryggt i majoritetsfåran?

Kanske är det hårt att dra dessa paralleller. Ställa sådana frågor. Men jag blir inte riktigt av med dem. Tror att de säger något om mig själv och andra. Om rädslan att bryta normen. Om längtan att höra till flocken – och det höga pris som denna längtan ofta har.

Samexistens på lika villkor är temat för årets Folkbildarforum. För mig är ett villkor för att över huvud taget kunna samexistera på lika villkor ditt erkännande av grundvalarna för din egen existens. Något slags sanning mot dig själv. Och att i ljuset av det som är din verklighet, träna din blick och ditt mod att se och möta andra, det annorlunda.

”Folkbildning – vad betyder det för dig?” Under hösten har jag ställt frågan till olika personer. Och fått många bra svar om samtal, möten, lärande, gemenskap… För mig är svaret på frågan ett enda ord: Frigörelse.

Kan studieförbund och folkhögskolor vara krafter som frigör? Som kan få oss människor lite mer sams med oss själva – och därmed lite mer vidsynta mot världen utanför. Trots att den inte alltid ser ut som vi tänkt.

Det är i så fall gott nog för mig.

Vad min stora passion Staffan blev av vet jag inte. Han försvann från skolan efter två år, och då var pirret redan borta. Men känslorna han väckte finns kvar. I hela mig.

 Detta är ett gästinlägg av en stafettbloggare. De skriver ett inlägg och väljer själva vem de skickar vidare uppdraget till. Denna gången är det Thomas Östlund, frilansjournalist.

Bloggstafett

Folkbildningen – en plats för samexistens på lika villkor

måndag 12 augusti 2013

Folkbildningen – en plats för samexistens på lika villkor

”Plötsligt förstod jag att min röst också räknades. Lika mycket som alla andras. Jag hade varit den grå tysta musen i hörnet i hela mitt liv men på folkhögskolan frågade andra efter min åsikt och det spelade plötsligt roll vad jag tyckte. Från och med nu tänker jag använda min röst, både i samtal och i demokratiska val”.

”I den vanliga skolan satt jag längst fram och var artig och svarade på frågor. Men ingenting fastnade egentligen. I studiecirkeln lärde jag mig för min egen skull, på mitt sätt, jag fick inte bara in det i hjärnan utan i hjärtat och kroppen också. Det är himla stor skillnad”.

I över tio år har jag arbetat politiskt med utbildnings- och folkbildningsfrågor. Under den tiden har jag träffat många människor som deltar eller har deltagit i folkbildningsverksamhet av olika slag. De två rösterna ovan är representativa exempel på hur de kan beskriva det unika med folkbildning.

Alla som är folkbildare i grunden vet precis vad personerna ovan menar. Men det betyder inte att det alltid är lätt att slåss för folkbildningen i en omvärld där allt ska räknas och mätas här och nu och där sociala investeringar som ger resultat på lång sikt ofta lämnas därhän. Hur ställer man en bra äldreomsorg, fler lärare i skolan eller för den delen järnvägsinvesteringar mot flummiga resonemang som upprätthållandet av en livaktig demokrati, mänsklig tillväxt, delaktighet och inflytande och möjligheten att ta makten över sitt eget liv?

Vi ska naturligtvis aldrig sluta att slåss för ökade resurser till folkbildning på alla nivåer. Men folkbildningen vore inte folkbildning om vi inte vid sidan av den kampen klarade av att fokusera på våra huvuduppgifter.

Det folkbildning många gånger handlar om är att erbjuda möjligheter till comeback i livet för människor som av olika anledningar behöver det. På grund av till exempel arbetslöshet. Funktionsnedsättning. Ensamhet. Mobbning. Men folkbildningen har också en progressiv och samhällsutvecklande roll. Det handlar om att ge utrymme och lyfta fram trender och tendenser, paradigmskiften som påverkar människor på olika sätt, som skapar behov, intressen, problem eller ökar människors förutsättningar att komma till tals och utöva sina demokratiska rättigheter.

Folkbildningen är en unik plats där mångfald alltid bejakas, såväl när det gäller människor som idéer. För mig betyder samexistens på lika villkor i folkbildningssammanhang att alla faktiskt räknas. Att allas kunskap är värd att tas tillvara. Att alla är värda att lyssnas på. På så sätt vidgas allas våra vyer.

Om vi lyckas med det? Ofta men inte absolut inte alltid. Men det är upp till fler att bedöma. Vad tycker du? Kom ihåg att även din röst räknas.

Detta är ett gästinlägg av en stafettbloggare. De skriver ett inlägg och väljer själva vem de skickar vidare uppdraget till. Denna gången är det Louise Malmström, ordförande för ABF Östergötland och riksdagsledamot.

Läs fler inlägg i stafettbloggen

Bloggstafett

Till minnet av Arash Sharafadin

torsdag 13 juni 2013

Till minnet av Arash Sharafadin

Det är med stor sorg som vi mottagit beskedet om ungdomssamordnaren Arash Sharafadins död i samband med en trafikolycka under onsdagskvällen. Våra tankar går till Arash familj och anhöriga, hans arbetskamrater i Skäggetorp och alla ungdomar, som i Arash hittade en vuxen som representerar tillit, tilltro och trygghet.

En minnesstund arrangeras i ABF:s lokaler i Skäggetorp idag kl 18.30. Mer information på ABF Skäggetorps facebooksida.

Läs Arash ord som vår gästbloggare.

Bloggstafett

Arash Sharafadin – nyfikenhet är grunden för mitt arbete

lördag 08 juni 2013

Arash Sharafadin – nyfikenhet är grunden för mitt arbete

Nyfikenhet.

Varför, frågan som blev utgångspunkt för mitt arbete. Väcker mer frågor än svar, väcker massa känslor, öppnar för så många diskussioner, startar en del argument och avslutar en del meningar. Att jobba med utsatta barn i destruktiva miljöer kräver erfarenhet, kräver tålamod men framför allt nyfikenhet!

Hur kan det bli så? Hur kan mamman inte älska sina barn? Är hon berusad just för att det ska vara lättare att inte bry sig? Hur mår barnen ? Hur känns det att vakna varje morgon och inte veta hur dagen alls kommer se ut, att vakna och magen kurrar och mamma sover och det luktar blä för mamma har mått illa och så luktar hon så där som hon gör dagen efter! Hur känns att sitta som ett litet barn vara hungrig men för rädd för att väcka din mamma/pappa för du vet hur arg hon/han kan bli….? Hur känns det att se då de andra barnen, de som har det ”normalt”, hur känns det att som 7-8 åring bygga upp ett försvar, att ha en skam över sitt eget liv, som man inte kan styra över, hur känns hans hopplöshet och maktlöshet ? Hur känns det att då ta beslutet att inte vara sämre än någon annan och att sluta bara vara barn och börja bete sig som oss vuxna, att börja ljuga och dölja sin skam, sin besvikelse och sin frustration. En frustration som växer och växer i takt med lögnerna. En falsk värld och en ny roll som ska spelas varje dag, jag tror att ni ser vart jag håller på att gå med det här och var och en av er kan på sitt sätt med egen fantasi avsluta den här historien på många olika sätt och få kommer avsluta den på ett positivt sätt!

Det här är ingen historia eller en saga med lycklig slut, det här är bara ett exempel på den verklighet vi möter. Så hur kan jag jobba med det här och inte skrika av frustration varje dag, hur kan ni läsa om dem och veta att det problemet finns och varje dag låtsas som inget, hur kan man gå varje dag och strunta i de klyftor som finns i vårt samhälle, hur kan våra vardagsproblem väga mer än vår medmänskliga ansvar,hur kan vi blunda för all orättvisa som finns och hur kan vi sova gott om natten, vi som kan göra skillnad bara om vi börjar se och agera, bara vi ger kärlek och bekräftelse, bara vi tillsammans reser oss och säger ifrån, att vi tillsammans tar deras hand och ger dem tryggheten de förtjänar!

Hur kan man inte ställa sig frågan varför, när man dömer dem! Oavsett om de är kriminella eller bara busiga, om de slåss hela tiden eller mobbar eller förstör så håller alla alltid med mig om att ingen föds kriminell eller ond, så alltså menar man att något har hänt på vägen, de har blivit skadade på resan på så många olika sätt, men alla de har något gemensamt och det är att de är sårade och nästa gång ni möter dem på gatan eller i skolan eller på fritidsgård eller i en tingsrätt så gör mig en tjänst, innan ni dömer dem ställ er själva först frågan och gärna dem, VARFÖR….?

Detta är ett gästinlägg av en stafettbloggare. De skriver ett inlägg och väljer själva vem de skickar vidare uppdraget till. Denna gången är det Arash Sharafadin, ungdomssamordnare i Linköping kommun. Hans arbete med ungdomar i stadsdelen Skäggetorp i Linköping har uppmärksammats såväl av svensk som utländsk media. Läs mer om honom i Corren.

 

Bloggstafett

Digitalisering vs samexistens, en demokratisk utmaning?

onsdag 22 maj 2013

Digitalisering vs samexistens, en demokratisk utmaning?

Detta är ett gästinlägg av en stafettbloggare. De skriver ett inlägg och väljer själva vem de skickar vidare uppdraget till. Denna gången är det Göran Lundström, chefsombudsman på ABF Östergötland tillika ordförande för Bildningsförbundet Östergötland. 

Att ha fokus på att 1,2 miljoner människor inte använder Internet är förvisso viktigt, men tenderar vara ett begrepp som sannolikt blir mindre och mindre sant. Det kan dessutom leda oss fel när det gäller prioriteringar och aktiviteter. Det ger dels ett fokus på hantering av verktyg (dator, plattor, smarta mobiltelefoner), dels till att problemet är ändligt i den meningen att bara dessa 1,2 miljoner är på banan så är vi färdiga.

Positionen för vad det innebär att vara digitalt delaktig förflyttas hela tiden och i rasande takt.

Allt kommer att vara kopplat till nätet. Vi ser uppkoppling i bruksartiklar och material (the Internet of things) som på egen hand kommunicerar med varandra. Smarta kläder, smarta glasögon och sensorer som mäter hjärnaktivitet, teknik förs allt närmare kroppen och integreras med saker vi har på oss (wearable technology). Vi kan kanske inte ens i vår fantasi förstå vart vi är på väg. Därför måste vi finna vägar till kunskap för alla om ett uppkopplat samhälle som är satt i snabb och ständigt pågående förändring, parallellt med att ständigt bjuda människor förutsättningar till nya chanser.

Men för att främja inkludering och samexistens på lika villkor går det inte ha som utgångspunkt att lösa människors problem eller definiera människors behov. De är nämligen individuella och många, det är fel väg, liksom att börja i det tekniska handhavandet av olika prylar.

Vi behöver skapa arbetssätt, miljöer, engagemang, beslutsfattande och annat på ett sätt där allas delansvar i alla samhällssektorer är tydligt, där människors egna definierade behov och önskningar kan mötas med förutsättningar och verktyg, kloka överväganden kring implementering av såväl teknik som förutsättningar för deltagande. Attityden till den digitala utvecklingen och dess genomgripande påverkan i våra liv och vår vardag är viktigare än förmågan och att våga trycka på rätt knapp. Precis som när stora grupper i vårt samhälle argumenterade emot videoapparaten och parabolantennen präglas normen av att vara kritisk mot företeelsen, att tala om vad som är rätt och fel, att ett uppkopplat samhälle är farligt i vart fall något vi ska se som ett hot. Det skapar inga drivkrafter, det skapar rädslor och med det perspektivet kommer vi alltid vara i ett läge när förändringen redan är ett faktum.

Jag menar inte att vi inte ska vara kritiska eller att vi inte ska ifrågasätta. Vi behöver förhålla oss till hur vi ska hantera integritet och säkerhet, delaktighet, jämlikhet och demokratiskt klokskap.

Vi människor är ända sedan vi reste oss upp på bakbenen präglade av att hitta tekniska lösningar och hjälpmedel för att förädla våra liv och dess förutsättningar, men är samtidigt fenomenala på att skapa rädslor och exkludering genom att motverka delaktighet och inkluderande förhållningssätt.

Det här skulle jag vilja att samhällsdebatten handlar om. Samexistens på lika villkor kräver mer än att vi får fler att trycka på rätt knapp på tangentbordet eller dubbelklicka på datormusen.