Folkbildarforum

Bloggstafett

Förälskad – men inte hela jag

måndag 30 september 2013

Förälskad – men inte hela jag

Tretton år och hemligt förälskad i Staffan, min engelskalärare. Med blå ögon och mörkt hår. Med tajta utsvängda jeans (det här var sjuttiotal). Det pirrade i hela kroppen under hela lektionen, alla lektioner.

Fast det där är inte riktigt sant. Inte i hela kroppen. Det pirrade från hjärtat och nedåt. Där ovanför, uppe i hjärnan, var det bara svart. Det skulle ta sju år – ett helt ungdomsliv av stormiga, härliga, hotfulla känslor – innan hjärnan drog sina slutsatser.

Det här var långt före Prideparadernas tid. Långt från storstaden. Kanske är det enklare nu för tiden, ”att komma ut”. Fast jag är inte säker. Rädslan att vika av, gå sin egen väg, inte vara som andra. Den rädslan finns väl kvar?

När jag nu tittar mig i spegeln ser jag en medelålders man, hyfsat sams med sig själv. Men någonstans skaver det fortfarande. Obekväma frågor landar i tankarna. Som ett eko från förr. För vad handlade egentligen de där åren mellan tretton och tjugo om?

Om du inte vågade stå för vem du var, fortsatte att ljuga och förneka dig själv – på vems sida hade du då stått när en hel generation unga tyskar gick med i Hitlerjugend? På vems sida hade du stått på Lundsberg?

Haft mod att gå mot strömmen? Lagt dig tryggt i majoritetsfåran?

Kanske är det hårt att dra dessa paralleller. Ställa sådana frågor. Men jag blir inte riktigt av med dem. Tror att de säger något om mig själv och andra. Om rädslan att bryta normen. Om längtan att höra till flocken – och det höga pris som denna längtan ofta har.

Samexistens på lika villkor är temat för årets Folkbildarforum. För mig är ett villkor för att över huvud taget kunna samexistera på lika villkor ditt erkännande av grundvalarna för din egen existens. Något slags sanning mot dig själv. Och att i ljuset av det som är din verklighet, träna din blick och ditt mod att se och möta andra, det annorlunda.

”Folkbildning – vad betyder det för dig?” Under hösten har jag ställt frågan till olika personer. Och fått många bra svar om samtal, möten, lärande, gemenskap… För mig är svaret på frågan ett enda ord: Frigörelse.

Kan studieförbund och folkhögskolor vara krafter som frigör? Som kan få oss människor lite mer sams med oss själva – och därmed lite mer vidsynta mot världen utanför. Trots att den inte alltid ser ut som vi tänkt.

Det är i så fall gott nog för mig.

Vad min stora passion Staffan blev av vet jag inte. Han försvann från skolan efter två år, och då var pirret redan borta. Men känslorna han väckte finns kvar. I hela mig.

 Detta är ett gästinlägg av en stafettbloggare. De skriver ett inlägg och väljer själva vem de skickar vidare uppdraget till. Denna gången är det Thomas Östlund, frilansjournalist.

KOMMENTARER


  • VGurra

    men vad gör du i Hongkong undrar jag..

    Reply
  • Lämna ett svar

    E-postadressen publiceras inte.

    *

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


    Äldre inlägg ()
    Nyare inlägg ()