Folkbildarforum

Etikett: anneli dahlqvist pettersson

#FOFO

Nya numret av #FOFO är här!

måndag 17 oktober 2016

Nya numret av #FOFO är här!

Nya numret av #FOFO är här, packat till bredden med tankar och resonemang kring årets tema, Makt och Mening. Beställ ett eget exemplar innan de tar slut!

Höstens nummer kretsar kring många olika frågor och ämnen. Kan medskapande kan vara viktigare än dialog om man vill leva tillsammans i ett samhälle? Hur formade föreningslivet demokratin i USA, och hur påverkade det i sin tur svenska emigranter och Sverige? Varför hanterar vi inte klimatfrågan när vi har kunskapen?

Ur innehållet:

Makt och medskapande
Hans Abrahamsson, docent i freds och utvecklingsforskning

Makt på gräsrotsnivå – att få göra sin röst hörd
Johan Granath om Louise Malmström, borgmästare i Norrköping

Organisering, tillit och folkbildning
Susanne Wallman-Lundåsen, doktor i statsvetenskap på Ersta Sköndal högskola

Varför hanterar vi inte klimatfrågan när vi har kunskapen?
Martin Hultman, lektor vid Linköpings universitet

Förorten brinner!
Magnus Dahlstedt, professor i socialt arbete vid Linköpings universitet

Folkbildningsregionen Östergötland
Om Anneli Dahlqvist Pettersson, Cecilia Halldner och Thomas Holmgren

Frivillighet får aldrig ersätta politiskt ansvar
Britta Linebäck om Göran Pettersson, generalsekreterare på Forum

Taggar: , , , , , , , ,

Folkbildarforum 2015

Mäter man en opinion eller skapar man den?

tisdag 27 oktober 2015

Mäter man en opinion eller skapar man den?

Resultaten kom som en chock. Valundersökningarna hade pekat åt helt fel håll i Storbritannien. Efteråt kliade sig statistikerna i huvudet. Vad var det som gick fel egentligen? Är det så att mätandet i sig kan påverka resultatet? Och jag undrar om det här problemet gäller för mätandet av folkbildning också.

Samhällsvetare pratar ibland om karta-territorium problemet. Det syftar till att det finns en skillnad mellan kartan och området; mellan beskrivningen och verkligheten. Om det är skillnad mellan dem, skämtar de, så är det verkligheten det är fel på och inte beskrivningen.

Men när det gäller opinion så finns det inte ett territorium på samma vis. Visst har människor åsikter och uppfattningar, och ibland väldigt tydliga sådana, men det är ändå ganska sällan som det kan uttryckas i siffror. Du får påstående: ”Privatisering av grundskolan är bra för barnen” och ska gradera det från ”1 Håller helt med” till ”10 Håller inte alls med”. Om du är tydligt för eller emot all slags privatisering av skolan så blir det enkelt att svara. Men om du frågar dig vilken slags privatisering de menar och vilka barn de pratar om, då känns det svårare att svara på frågan. Kanske till och med omöjligt. Kan resultaten av undersökningen verkligen ge en siffra på vad folk tycker då?

Bra opinionsundersökningar har hög reliabilitet, som det kallas. Med statistiska kvalitetsmått kan man visa att siffrorna stämmer; man mäter mätandet, så att säga. Och det är också så att om du frågar 1000 slumpmässigt utvalda personer om deras förtroende för till exempel polisen så får du i genomsnitt samma svar när du frågar 1000 andra personer. Det är något ganska underligt med det, kanske till och med lite olustigt. Det är som om vi alla hänger ihop på något sätt.

Och det är väl det som är den allmänna opinionen. Något slags medelvärde som uppstår när man frågar tillräckligt många samma sak. Men det är inte något som ”finns där ute” som man kan ta reda på. Det är väl snarare så att den formas i samklang med något annat. Kanske är det lika många som ”svarar fel” varje gång man frågar. Kanske påverkar frågorna svaren. Så resonerade man för övrigt redan på 1800-talet när idén om en allmän opinion fick fäste. Det var något som skapades, inte något som redan fanns där.

Vill man bevara något som det är så ska man alltså inte mäta det. Men att bevara något som det är måste knappast vara något bra. I andra numret av FOFO skriver postdoktor Erik Nylander om hur mätandet av forskning får många dåliga konsekvenser, men även att det kan motverka ingrodda patriarkala maktstrukturer. Då blir mätandet något som förändrar till det bättre.

Kanske är det inget fel i sig på att mäta, som landshövdingen säger i bloggen. Även den mest hårdhudade kritikern av New Public Management kan nog se att mätningar kan leda till positiva förändringar också. Så det viktigare är kanske vad och hur man mäter – och vem som mäter – som nu senast Lena Lindgren och Susanna Alexius lyft här i bloggen.

Vi ser fram emot att få diskutera mer om det här på Folkbildarforum nu i november, där det samlas så många intressanta perspektiv på mätandet. Och mötande. Glöm inte att anmäla dig för nu är det sista veckan.

Vi ses!

Anneli Dahlqvist Pettersson

Taggar: , , , , , , ,