Efter månader av ”idémuller”, planering, problemlösning, diskussion och repetition framfördes föreställningen ”Vi släcker mörkret” i Konsert & Kongress den 28 november. Med omkring 150 personer på och bakom scenen och närmare tusen i publiken, vävdes musik, dans, sång, poesi, teknik, samhällshistoria och humor samman i ett unikt scenkonstverk, signerat Tuomo Haapala. 

Musikelever från Kulturskolan, dansare från Vidans i Ödeshög och Slaka Balladforum, smeder, modellflygare, en yrkesmålare, en textilkonstnär, Akademiska Kören, elever från flera folkhögskolor och studieförbund och från Folkungaskolans gymnasium, kören Motvalls, performanceartisten YoXx och en humanoid från Linköpings Universitet.

Omkring 150 personer bidrog till att göra föreställningen ”Vi släcker mörkret” till en färgstark upplevelse som väckte både känslor och tankar. För de flesta inblandade blev upplevelsen också mycket mer än bara den där timmen på scenen i Konsert & Kongress den 28 november.

Vi bad några av de många aktörerna att reflektera över föreställningen och sin medverkan.

Bilderna är tagna av Henrik Witt.

”Vi vill tacka Tuomo, alla dansare och alla andra som var med i den här fantastiska föreställningen. Det var väldigt trevligt att få vara med er alla. Det var fantastiskt och starkt att låta folk få uppleva olika sorters musik, kulturer och uttryck samtidigt.

Vi är väldigt stolta över att ha varit en del av ’Vi släcker mörkret’ och vi hoppas göra mer saker tillsammans snart.”

Vidans, Ödeshög genom Eslam Al Hamdan

”Jag är jätteglad att än en gång ha fått vara med i Tuomos magiska värld. Ända sedan jag flyttade till Linköping för 12 år sen har jag önskat att han skulle komma hit. Så tack för att ni har ordnat så fint och generöst med allt!

Det jag gillar med att jobba med Tuomo är hans sätt att förmedla förtroende till alla medverkande. Det gör att alla gör sitt allra bästa och kanske till och med bättre. Jag känner mig trygg i att jag veta att Tuomo har koll på helheten och att jag kan ägna mig åt att slipa på min scen så den ska bli så bra som möjligt.

Jag gillade också att programmet bekräftade och omfamnade platsen och människorna som finns här – ’här är vår stad’ – det var rörande på ett sällsynt och sällsamt sätt.”

/Marie Länne, Slaka Balladforum

”Hur gick det till, hur kom det sig att vi fick vara med om detta?”

”Vilken aha-upplevelse att se alla andra programpunkter och förstå vilken fantastisk föreställning vi var en del av”.

”Så fantastiskt att få möta Eslams dansgrupp och fläta ihop våra danser, vara välkomna i varandras dans! Vill gärna samarbeta med dem igen.”

”Det var så skönt att stämningen var lugn, positiv och lekfull ända in i premiären, och att ingen var arg. Det hela kändes mycket välorganiserat.”

/Slaka Balladforum

Solisten Maria Hedman med en ensemble ur Akademiska Kören. Dockan i jätteformat är skapad av konstnären Tjåsa Gusfors. 

”Att vara med på föreställningen var annorlunda mot min vanliga vardag, även om städet, elden och hammaren var bekanta. Det är inte varje dag man dras runt på en stor vagn medan man jobbar. Och eftersom vi inte visste så mycket om föreställningens innehåll så blev det  ju en givande kväll då vi fick se alla andra aktörers bidrag.”

Micke Maasing, smed. På bilden också smeden Pablo von Eckardstein samt Amanda och Amelie Christiansen.

Kören Motvalls med Iida Halttunen i gungan.

”Första gången på scenen. Och då med tusen i publiken!”  (Kevin)

”Jag har aldrig varit på teater förut.” (Kevin)

”Att ALLA åt tillsammans innan.” (Ludde)

”Att det var blandade åldrar, från barn…”(Kevin och Sofie)

”Att ALLA stod tillsammans och sjöng på slutet, var mäktigt.” (Maja)

”Att bara genom att göra sin lilla grej få ut så mycket tillsammans med andra.” (Anton)

/Elever från STUDS, Valla Folkhögskola

Målaren Niclas Alshorn släppte loss med skapande väggklotter inspirerat av Tage Danielsson.

Anna Borg och Birgitta Söderlund deklamerade  Tage Danielssons dikt ”En droppe droppad i livets älv” på isländska och svenska.

Ytterligare en av Tjåsa Gusfors jättedockor.

Dan Larsson, soloklarinett tillsammans med vilda klarinettister från Kulturskolan.

”Att stå på Crusellhallens stora scen och titta ut mot publikhavet, som är den största mängd människor jag spelat för samtidigt, var en sån otroligt skön känsla.

Ingen i publiken hade den minsta aning om vad jag skulle göra, och tystnaden var påtaglig, precis som om en kunde höra en knappnål falla.

Jag var otroligt nervös innan jag gick upp, för att något skulle gå fel med Elis, eller att folk skulle vara på fel plats, men när jag satte saxen i håret första gången rann allt bara av mig.

Det gick så lätt.

Att få förtroendet att ha en helt egen grej på scenen, och att få jobba med Fredrik och Elis i samtalet var något av det coolaste jag gjort.

Att se mängden människor som hade noll koll på vad de andra skulle göra och ändå gjorde tidernas föreställning, det är något av det coolaste som någonsin hänt.”

/Performanceartisten YoXx, som lät dreadlocksen falla i ett samtal med humanoiden Elis, om kvinnans hår som symbol och provokation.

”I mitt arbete drivs jag förutom min vilja till konstnärligt förverkligande av glädjen i att se hur deltagarna växer, tar ansvar och öppnar sin kreativa lekfulla ådra – individuellt och i oväntade samarbeten.

I ett vardagsliv alltmer styrd av ekonomiska beräkningar får inte vår lust till lek och skapande tillräckligt plats. Vi formas till enkelspåriga varelser som inte får tillfälle till brukar hela vår  kapacitet.

Insikten om ekonomismens skadliga verkningar för oss människor börjar inses av även  allt fler ekonomer. En av årets Nobelpristagare i fysik, Rainer Weiss, poänterarde gång på gång att nyckeln till ett bra mänskligt liv även i arbetslivet är att ha roligt!

I förordet till min bok ’Staden som scen-fantasi och samarbete’ citerar jag den tidigare finansministern Ernst Wigfors som för ett halvt sekel sedan framförde samma tanke:

’Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa, måla, sjunga, ja, vad ni vill. Frihet.'”

/Tuomo Haapala, regissör