Folkbildarforum

Etikett: lena lindgren

Folkbildarforum 2015

Mätas eller Mötas, andra dagen

torsdag 19 november 2015

Mätas eller Mötas, andra dagen

Vilken sprudlande andra dag av Folkbildarforum det blev, späckad med tankeväckare och goda skratt! Efter första dagens succé inledde moderatorn Karin Klingenstierna andra dagen med att presentera sig själv lite mer utförligt än vad som hunnits med under den späckade förstadagen. Det var många som uppskattade hennes sätt att locka till skratt och ställa kloka och insatta frågor till talarna, så det var intressant att få höra lite mer om hennes bakgrund.

IMG_8975_andreas

 

Andreas Fejes, Sveriges enda professor i vuxenpedagogik, fick en del att höja på ögonbrynen med sina forskningsresultat. Han har gjort en intervjustudie med lärare och elever på Komvux och i folkhögskolor. Utifrån det ser Fejes flera tydliga tendenser om individualism, som också hänger ihop med frågor i hans tidigare forskning kring medborgarskap och medborgarideal; vad det är för medborgare som samhället vill fostra.

Komvux är en individualiseringsfabrik i dagens neoliberala samhälle. Det finns inget fokus på uppdraget om personlig utveckling i policies, utan det handlar om kostnadseffektivitet genom individanpassning och flexibilitet.

Folkhögskolan då, är den också individualistisk? Spontant tänker man såklart att nej, det är den ju inte. Men Fejes forskning visar att folkhögskolan också bidrar till individualismen i samhället på olika vis. Man pratar om att medborgaren inte är färdigformad – att hen inte riktigt existerar – utan ska uppstå genom kollektiva processer i folkhögskolan. Det är bland annat därför som folkhögskolan bidrar till en individualism.

Andreas pratar också om hur det finns en nostalgisk tendens bland folkhögskollärare. De tycker att det är för lite spridning hos eleverna nu: det är väldigt många unga och svaga, och man upplever att det saknas en känsla av ansvar. Man tycker att eleverna förr var bättre anpassade för vad folkbildningen är. Med andra ord finns det ett glapp mellan lärare och deltagare i uppfattningen om vad folkhögskolan är, och det finns all anledning att diskutera det mer.

Fyra parallella seminarier stod på tur. Susanna Alexius pratade om likriktningens förbannelse i kvalitetsmätning, Konversatorium höll ett öppet samtal om mätande, Anna Iwarsson föreläste om ledarskapets betydelse för organisationskulturen och Maria Linderström från Region Östergötland pratade om deras projekt Må bra med kultur.

 

IMG_8997_lena

 

Det känns som att vi pratat om kvalitetsmätning inom folkbildningen i 20 år utan att vi kommit någon vart. Så inledde Lena Lindgren från Förvaltningshögskolan sin föreläsning om kvalitetsarbete. Trots ett ganska ”torrt” ämne så var det en avslappnad och rolig föreläsning. Lena pratade om hur alla nuförtiden mäter kvalitet, men att man ofta inte vet vad det är man mäter, och varför. Kvalitetsträsket har setts länge inom hälsa, sjukvård, utbildning, socialtjänst och andra offentliga verksamheter, och sedan 1990 även inom folkbildningen.

Sedan 2014 är det särskilt trångt på folkbildningens utvärderingsarena. Det är inte bara studieförbunden, folkhögskolorna och Folkbildningsrådet som utvärderar utan även Statskontoret, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering och Myndigheten för kulturanalys.

Alla dessa aktörer har olika syn på kvalitet, och då är frågan vems syn som ska räknas högst? Lena pratade om detta som MAD – multiple account disorder, för när man inte vet vems utsago man ska följa och till slut inte längre vet vad man håller på med så kan man bli galen.

Det produceras stora mängder information, men vad ska vi göra med all information som produceras? Och är det vettigt att lägga så mycket tid och resurser på detta? Man borde tänka ut i förväg vad man ska göra med datan som utvärderingen kommer att producera, menade Lena, som även sa:

Jag har hållit på i så många år med det här och det verkar faktiskt inte bli bättre. Det är lika illa i universitetsvärlden. Jag vet inte varför vi anpassar oss så mycket efter detta. Det är en jättemärklig situation. Varför lyder vi? Vad är det som händer om vi inte lyder?

Jag vill inte säga släng all den här skiten i sjön, men med trängseln så måste man börja städa. Vad ska vi ha det till? Det måste bli lite mer feng shui i det här.

Lena förvånade många när hon pratade om sin nya fascination för gamla utredningar av folkbildningen. Hon har läst 12 utredningar från 1924 och framåt, och konstaterar att det fanns otroligt omfattande och detaljerad kontroll inom folkbildningen även då. Kanske ännu mer än idag. Det kunde handla om hur många av ledarna som var fruar, eller vilken typ av innehåll som var okej och inte okej.

Det fanns även ett tryck på att folkbildningen borde utvecklas. Då såg man det som gjordes som slentrianmässigt och efterfrågade förnyade metoder, medan det idag finns en annan syn på folkbildningens särart och arbetsmetodik.

Det är alltså tydligt att mycket behöver göras idag, men det är också tydligt att det inte nödvändigtvis var bättre förut.

Efter lunchen blev det seminariepass igen! Susanna Alexius körde en favorit i repris och Konversatorium höll ett nytt öppet samtal denna gången under frågan Vad händer när man möts på riktigt? SV Kulturcollege pratade om sin verksamhet som ett nytt alternativ efter särgymnasiet, och Folkbildningsförbundets Göran Hellmalm och Anna Lundqvist höll ett seminarium om validering.

 

IMG_9015_behrang

 

Behrang Miri ser hiphop som den främsta rörelsen för folkbildning idag. Den betydde mycket för hans självbild när han försökte hitta sig själv i ett samhälle där han varken kände sig som svensk eller iranier, varken svart eller vit. Eftersom han ville bli en bättre rappare så använde han sig av både arabiska och svenska, vilket fick honom att växa som person. I folkbildningen finns det en essens om att frigöra sig sjäv. Hiphop gav mig den kraften.

Det var känslomässigt och laddat när Behrang pratade, men han lyfte också in mycket postkolonial teori. Jag behöver postkoloniala teorier för att överleva, som han sa. Han nämnde bland annat hybridiseringsteorin, om hur han är någonstans ”mittemellan” – och att hiphop är tillåtande för det.

Behrang visade en video där man intervjuade svarta och vita små barn om svarta och vita dockor. Både svarta och vita barn såg de vita dockorna som finare, duktigare och bättre. Det är ett exempel på internaliserat självhat, som Behrang pratade mycket kring. De negativa bilder som lyfts fram av icke-vita, och avsaknaden av icke-vita förebilder, är något som sätter sig i huvudet på icke-vita.

Det är såklart inte bra – inte för vita heller. Precis som feminismen är befriande för både kvinnor och män, är postkolonial teori bra för både vita och svarta, sa Behrang.

Han pratade också om problematiken kring välvilligheten. Han målade upp en bild av den välvilliga musikläraren som trots goda intentioner förminskar honom. Han kallade henne för Karin. Man kan ibland känna sig som en förminskad falafel när man träffar Karin, sa han.

Behrang avslutade med att säga: Vi är i ett kritiskt skede i Sverige. Folkbildning är den enda lösningen.

Uppiggande avslutningsord innan Karin Klingenstierna rundade av! Presenter delades ut till några av alla de som gjorde årets Folkbildarforum till vad det är. Anneli Dahlqvist Pettersson gjorde som vanligt ett fantastiskt jobb med att rodda ihop mycket av konferensen, och dessutom hade hon gjort egna kuddar till alla föreläsare. Här är några av dem:

kudde4
kudde1b
kudde2
kudde3

Taggar: , , , , , , , , , , , , , , ,

Folkbildarforum 2015, Forskning

”Kvalitet är bara ett tomt ord”

torsdag 22 oktober 2015

”Kvalitet är bara ett tomt ord”

Lena Lindgren är doktor i statsvetenskap och docent i offentlig förvaltning. Vi träffade henne senast på folkbildningens forskningsdag i september, där hon pratade om hur kvalitet skapas och mäts inom folkbildningen. Det passar med andra ord perfekt med årets tema, Mätas eller mötas. 18 november pratar hon under rubriken Kvalitetsarbete – en nödvändig ritual?

Lena menar att staten ställt kvalitetskrav på folkbildningen ända sedan Folkbildningsrådet grundades 1991. Folkbildningsrådet förväntas ta hänsyn till kvalitet i sin fördelning av statliga bidrag, och studieförbund och folkhögskolor måste visa att de har ett aktivt kvalitetsarbete för att få del av bidragen. Men vilken betydelse dessa krav har haft för regeringens folkbildningspolitik och för Folkbildningsrådets bidragsfördelning är oklart. Det framstår bara som en ritual som man håller på med, säger Lena.

Ett problem är att det inte är uttalat vad kvalitet innebär i folkbildningssammanhang. Det måste man bestämma innan man mäter (om det nu ska mätas), liksom vem ”man” är som ska bestämma detta. Vad är det för egenskaper som är viktiga och som ska utvärderas? Här har förmodligen staten, Folkbildningsrådet och de enskilda studieförbunden och folkhögskolorna olika uppfattning.

– Kvalitet är bara ett tomt ord. Man måste från de enskilda studieförbunden och folkhögskolorna sätta ner foten själv och bestämma vad ordet betyder och hur man kan arbeta med det. För folkbildningen är det som sagt särskilt intressant att fråga sig vem som ska bestämma det. Är det staten som ger pengar? Folkhögskolorna och studieförbunden? Kanske är det Folkbildningsrådet, funderar Lena.

Många folkbildningsorganisationer är så kallade hybridorganisationer: de är såväl ideella, uppbär statliga bidrag och arbetar kommersiellt. Men det pratas inte särskilt mycket om denna blandning. Ofta utgår man helt enkelt från att folkbildningen är en folkrörelse och ska utvärderas som en sådan. Men om en ideell förenings verksamhet till hälften är kommersiell – hur ska man tänka då?

– Man måste ta hänsyn till att det är en ny samhällssituation nu. Det är inte fel eller konstigt att folkhögskolor hänger med i utvecklingen genom att till exempel bedriva kommersiell verksamhet. Men när man pratar kvalitet är det viktigt att skilja de olika verksamhetsformerna åt. Det går inte att utvärdera kvalitet i offentliga, privata och ideella verksamheter på samma sätt. Den kommersiella verksamheten borde bedömas på egna grunder. Men att tänka marknadsandelar, vinster och andra termer från företagsvärlden – det står i konflikt med folkbildningstanken.

Lena har inga enkla svar på hur folkbildningen borde utvärderas, men hon föreläser om detta på Folkbildarforum i november. Det blir spännande att se om det ger oss folkbildare fler idéer om hur vi själva ser på kvalitet och utvärdering. Du som är mer nyfiken på detta kan redan nu hitta inspiration i vår lilla bok Dom kallar oss strutsar.

Taggar: , , , ,